Möt Ateas längdhoppsstjärna Khaddi Sagnia: ”I sommar ska jag njuta”
Khaddi Sagnia njuter av sommaren. Njuter av att göra comeback på friidrottsarenorna – och njuter av allt som livet och idrotten fortsätter att ge henne. Här berättar längdhoppsstjärnan från Team Atea om när hennes tävlingsinstinkt väcktes till liv på mellanstadiet, om vad hon gör när motivationen tryter, och hur det blev så att hon bytte till sig andras tävlingstrosor (!).
Sommaren har börjat på bästa tänkbara sätt för Khaddi Sagnia. Samtidigt som skolavslutningarna avlöste varandra i början på juni slog hon till med sitt längsta hopp på nästan tre år.
6,69 meter, i en stadstävling i slovakiska Košice. Bara 26 centimeter från sitt personbästa, och bara 30 centimeter från Erica Johanssons 25 år gamla svenska rekord.
Med ”fel” ben dessutom.
Sedan januari hoppar 31-åriga Khaddi med vänster ben i uthoppet i stället för det högra. Hennes högra knä går inte längre att lita på. Skadan förra året gjorde att hon och hennes tränare inte såg någon annan utväg än att byta ben.
Det är som att plötsligt börja skriva vykort med fel hand, eller sparka fotboll med fel fot.
– Jag har ju aldrig hoppat med vänstern tidigare. Det tar otroligt mycket tid och energi att få koordinationen rätt.
”Mitt stora mål är medalj på OS i Los Angeles 2028”
Den imponerande prestationen i Košice har gett Khaddi självförtroendet tillbaka. Hon är på gång, och hon kommer att bli ännu bättre. Ändå tonar hon ner förväntningarna inför det friidrotts-VM som hägrar i Tokyo i september.
– För mig handlar den här säsongen mest om att bara få till de här teknikdetaljerna. Jag har ingen stress eller press att det ska bli ett VM för mig i år. Mitt stora mål är medalj på OS i Los Angeles 2028. Men såklart försöker jag prestera så bra som möjligt fram till dess.
Är man tävlingsmänniska, så är man.
En löpartävling på mellanstadiet satte fart på henne
I Khaddis fall växte tävlingshornen fram redan på mellanstadiet i samband med en idrottsdag då alla elever skulle springa en skogsslinga på 2,5 kilometer.
– Lärarna berättade att resultatlistorna skulle sättas upp i korridoren efteråt. Jag hatade att springa så långt, men jag hatade ännu mer tanken på att mitt namn skulle hamna någon annanstans än längst upp. Så jag hängde på de snabbaste tjejerna, och bara för jag kände mig tvungen att vinna ryckte jag ifrån de sista 200 meterna.
Snabb är hon än idag.
Men egentligen var hon en fotbollstjej från början, men då flera av hennes sju syskon ägnar sig åt friidrott följde hon med dem vid något tillfälle. Och blev fast.
– Det som höll mig kvar var kompisarna jag fick där. Jag började känna att det var jätteroligt att hålla på och valde att fortsätta. Jag ville vinna, vinna, vinna – även på träningarna.
”Nyfiken på hur duktig jag kan bli”
Hittills har det blivit sex SM-guldmedaljer i längdhopp utomhus, och en bronsmedalj från EM inomhus 2021 i Toruń, Polen. Fler medaljer är säkerligen att vänta.
Drivet är det inget fel på.
– I grund och botten handlar det om en nyfikenhet på hur duktig jag kan bli. Hur mycket jag kan få ut av mig själv, säger hon.
En vanlig dag tränar hon två timmar på förmiddagen, och lika mycket på eftermiddagen. Sex dagar i veckan.
– Ibland händer det att jag får frågan: ”Hur känns det att hoppa längdhopp varje, varje dag?” Men tack gode gud så är det ju inte så. Jag tränar olika delar. Ibland kör jag fart, med extra vikter på mig, ibland jag tränar hopp, eller styrka, eller uthållighet. Det är inte samma saker hela tiden.
Det här är Khaddis jobb. Och precis som oss andra blir hon trött på jobbet ibland. Tappar lusten och motivationen.
– Sådana dagar är det viktigaste att bara göra det. Ändå. Även om man har sovit dåligt, eller inte alls känner för det. Jag säger till mig själv, ”Gör så gott du kan, men gör det”. Jag kan ge mig själv tillåtelse att chilla en stund innan jag kör igång. Kanske lyssna på en låt eller två för att få upp energin. Sådana saker. Det hjälper också att påminna mig om varför jag håller på. Att jag vill utvecklas, bli bättre och kunna prestera på tävlingar.
Bästa ögonblicket så här långt
Men det där är som sagt de jobbiga dagarna. Oftast känner hon att hon lever sitt drömliv.
– Det är inte alla som får leva sina drömmar genom idrott. Jag får det. Jag får uppleva så otroligt mycket med resor och kompisar runt om i världen.
Bästa ögonblicket hittills?
När hon som 16-åring var med på Ungdoms-OS 2010, säger hon. Inte för att hon då vann guld (vilket hon gjorde, i tresteg), utan för den galna byteshandeln som drog igång utanför tävlingarna.
– Vi gick omkring där bland jamaicaner, spanjorer och ja, alla nationaliteter. Jag bytte till mig prylar från säkert 20 länder. Det var kepsar, tävlingstrosor, shorts, t-shirts, toppar… ja, allt du kan tänka dig. Att få göra det här med idrottskompisarna var så otroligt kul.
Det blir ännu mer handel i framtiden
Den dag hon slutar med friidrotten är det inte omöjligt att hon ger sig in i handelns värld igen.
– Jag kommer att satsa på jobb inom sälj eller marknad. Det tror jag absolut. När jag var yngre hade jag en liten kiosk runt hörnet hemma. Jag köpte godis som jag klippte i bitar och satte prislappar på. Jag köpte in för två kronor och sålde för sex. Jag har även pluggat försäljning. Jag tycker att det är jätteroligt.
Men just nu finns inget bättre än att hoppa så långt hon kan. Eller ännu längre, snarare.
… hur hon tar vara på sommaren vid sidan om idrottandet: ”Jag planerar in stunder av att ’bara vara’ och njuta av nuet. Ta en drink. Gå och bada. Fika. Umgås”.
… vad många inte vet om henne: ”Att jag är väldigt hårt arbetande. Många ser mig mest som glad för att jag skrattar mycket. Men jag har otroligt mycket fokus och dedikation i det jag gör. Med de skador jag har haft genom min karriär skulle de flesta ha slutat.”
… bästa sommarmusiken: ”Svenska låtar från förr. Som Kent. Eller Patrik Isaksson. Den musiken får mig att gå tillbaka i tiden och känna ett lugn.”
… vad hon gör mellan träningspassen: ”Jag blir så trött av träningen att jag inte orkar så mycket annat än att chilla.”
… sin märkligaste rutin inför tävling: ”När jag var liten hade jag alltid på mig en rosett i håret för att det skulle gå bra. Men en gång glömde jag rosetten hemma, och då gick det bra ändå. Då konstaterade jag att den inte behövde följa med längre.”
… vad som skulle göra sommaren fulländad: ”Idrottsmässigt blir den fulländad om jag kan utföra tävlingarna som jag planerat i sommar, och prestera bra dessutom. Utöver det, att få umgås med mina syskon och syskonbarnen, bada och leka med dem. Jag får så mycket energi av det.”
