Våga se förändring i ett positivt sken

Reportage 2017-09-18
Det krävs daglig träning för att lära oss betrakta omvälvande förändring som något positivt. Ett budskap som Christina Rickardsson ofta återkommer till.
Christina Rickardsson, föreläsare, författare och utbildare

Bor: Umeå.

Brinner för: Samtal om hur mångfald gör oss mer kreativa, produktiva och glada.

Ogillar: Rasism och inskränkta

OMVÄLVANDE FÖRÄNDRING har präglat mitt liv. I synnerhet barndomen. När min mamma Petronilia blev gravid med mig bestämde hon sig för att skapa en så lugn miljö som möjligt för sitt barn. Hon lämnade livet som hemlös på gatorna i São Paulo och flyttade in i en grotta i Dianmantina, Brasilien. Materiellt sett saknade vi det mesta, men jag fick massor av kärlek, närhet, trygghet och min mammas berättelser.

När området i närheten av grottan skulle bebyggas jagades vi bort av myndigheterna och var tvungna att återvända till São Paulo. Jag hade precis fyllt fem. Eftersom vi saknade pengar, vänner och utbildning stod jag och min mamma lägst i rang i mångmiljonstadens hierarki. Livet på gatorna i Brasiliens storstäder är farligt för alla, men mest utsatta är barnen. Av lokalbefolkningen kallas gatubarnen för råttor. Varje dag riskerade vi att bli slagna, våldtagna, kidnappade eller skjutna av stadens dödspatruller som med brutala metoder upprätthåller lag och ordning. Trots den ofattbart hårda vardagen har jag många lyckliga minnen från lekar, orubblig gemenskap och vänskap.

Christina Rickardsson skriver just nu på sin andra bok, vars innehåll ännu är hemligt. Tills den är klar rekommenderar vi dig att läsa Sluta aldrig gå – från gatan i São Paulo till Vindeln i Norrland.

Jag har ett av barnen att tacka för mitt liv; Camile. Hon såg mig de första dagarna, inkluderade mig i sitt gäng och blev min första riktiga vän. Utan henne hade jag aldrig klarat den omvälvande förändring som det innebar att anpassa sig till livet som gatubarn.

När jag fyllde åtta var det dags för nästa stora förändring. Jag och min lillebror adopterades av en svensk familj och år 1991 landade vi i de norrländska skogarna och det lilla samhället Vindeln.

Omställningen till Sverige var på flera sätt ännu tuffare än flytten från grottan till gatan. Ett nytt språk, nya kulturella och sociala koder, klasskompisar som betraktade mig med skepsis – och trots att jag log och lärde mig att passa in fanns under ytan ett bagage av minnen och stress som var tungt att bära. Sakta men säkert ställde jag om till det nya livet.

När jag föreläste på Atea Bootcamp i maj mötte jag många it-chefer som står inför stora förändringar. Till er vill jag skicka med två saker som hjälpt mig genom livet: att se kraften i samarbeten och att ta vara på de möjligheter som dyker upp.

Atea.se upplevs bättre om du uppdaterar din webbläsare. Här hittar du en ny version av internet explorer