Riskbedömning i upphandlingar

2012-01-30

När man frågar ett nygift par hur stor chans det är att de skiljer sig så svarar alla att den är extremt liten, alltså nära 0%. Men i verkligheten så är det ungefär 50% som skiljer sig. 

Sannolikheten att träffas av blixten är, som alla vet, större än att vinna drömvinsten på lotto. Varför spelar då folk på lotto istället för att köpa försäkringar mot att bli träffad av blixten?

Och när man väl haft den oturen att bli träffad av blixten så ökar ens egen tro på att man kan bli träffad av den igen. Vilket i själva verket är motsatsen till den faktiska sannolikheten. Alltså, perfekta tillfället för en blixtnedslagsförsäkringsförsäljare är att träffa en kund som redan blivit träffad av blixten, om det nu finns sådana försäljare. Denna psykologiska fallgrop, som människan har svårt att undvika, kallas för bias. Vi har väldigt svårt att bedömma framtida risker och detta påverkar de beslut som vi tar idag. Först när vi redan har gått på en nit så kan vi bedöma risker med mindre bias.

Detta syns väldigt tydligt i upphandlingar där man struntar helt i att bedömma risker. T.ex. att ens leverantör går i konkurs. Frågan är om man behöver bli träffad av blixten? Eller räcker det att känna till hur en bias påverkar våra beslut? Det återstår att se...

Tips på bok om detta: Bazerman & Moore’s Judgment in Managerial Decision Making, 7th edition