Picasso

2011-11-07

När jag är ute på skolor och hjälper till att dela ut datorer, samt introducera denna för eleverna, så slås jag av något som skrämmer mig. Eftersom jag har delat ut tusentals datorer och träffat tusentals elever så börjar man se vissa mönster, och man börjar dra sina egna slutsatser. När jag går igenom de olika momenten i utrullningen så brukar jag ta hjälp av en eller flera elevassistenter. Alltså en elev som får hjälpa mig att hjälpa andra elever. Jag frågar då, helt enkelt, om det finns någon frivillig som kan hjälpa mig (och ställa sig framför klassen och visa med hjälp av projektorn hur han/hon gör). Jag har ställt frågan till elever i första klass, upp i mellanstadiet och hela vägen upp till gymnasiet. Mönstret är det samma varje gång och upplevs (enligt mig) på följande sätt:

  • Lågstadiet: 80-100% räcker upp handen och vill komma fram och hjälpa till.
  • Mellanstadiet: 50-75% räcker upp handen och vill komma fram.  
  • Höstadiet: 25-35% räcker upp handen. 
  • Gymnasiet: 0-5% räcker upp handen och kan tänka sig att ställa sig framför de andra eleverna och instruera och hjälpa till. 

Det finns en otrolig lust och spontanitet i klassrummet i de lägre åldrarna, som sakta med åren avtar för att till sist i gymnasiet nästan helt dö ut.

Tänk om vi kunde behålla den lusten, kreativiteten, glöden som jag får uppleva hos de yngre barnen, genom hela skolsystemet. Vilken fantastisk investering detta skulle vara för Sverige och egentligen hela världen.

Därför älskar jag detta citat av Pablo Picasso:
”All children are artists. The problem is how to remain an artist once he grows up.”

/ Martin